Nu var det dags...

Så då vänner, nu håller jag på att flytta bloggen. I början kanske det blir lite upprepningar för er men jag hoppas att ni tycker att det är lika kul som jag, på något sätt, att den utgår från Hennes. :-) kommer låta den här vara kvar så att jag kan påminnas om vägen fram till där jag är nu... http://www.tidningenhennes.se/Blogg/?blog=150

Hänger ni med?

Så har de äntligen hört av sig från tidningen Hennes och vill att jag ska "läsarblogga" för dem. Åh, vad kul! Lägger upp den imorgon under dagen, hoppas att ni följer med dit och fortsätter resan tillsammans med mig?!

Äta kakan

Det finns en önskan att både ha kakan kvar och att äta den. Jag hoppas att jag kan lyckas med det. Tänker mycket på hur det skulle vara om jag levde här i min underbara lägenhet, jobbade på mitt jobb, umgicks med mina vänner, men ändå hade tryggheten i äktenskapet. Hur det skulle vara att han bodde kvar där för en tid och jag här men att vi träffades som makar när man fick en chans. Vi skulle ha vår frihet men ändå vår gemenskap. Tidigare trodde jag att man skulle göra allt ihop, näst intill, men nu undrar jag om detta kanske skulle få oss att hitta gnistan igen. Jag tar ut händelser i föväg, som vanligt, men troligtvis skiljer vi oss inte. Vi har redan insett allt vad vi betyder för varandra, vi har insett hur stor och stark kärleken är. Nu hoppas jag att vi kan inse att det inte är hela världen om vi inte bor ihop under den närmaste tiden.

Harmoni

Sitter här med en kopp Russian Earl Grey med en liten tesked honung i och känner frid. Jag har ingen brådska med att upptäcka vad som händer imorgon, är trygg i nuet och de känslor som kommer. Accepterar, gråter om jag måste, skrattar en del, pratar mycket med min man. Vi har en hel del att reda ut men denna separationen har gjort något viktigt för mig. Den har påmint mig om något jag egentligen aldrig tvivlat på, jag klarar mig bra på egen hand. När jag sitter tillbakalutad på schäslongen, fårskinnsfällen under fötterna och med tekoppen i hand så mår jag bra. Det finns ingen oro, inget som kör runt, runt, runt i mig utan att jag kan identifiera det. Jag känner en stor tacksamhet till livet. Till kärleken, till vänskapen, till styrkan i att bara finnas, just nu, just här.

Kanske, kanske inte...

Som jag har berättat innan så är min man fåordig. Han pratar inte om det inte finns en konkret mening eller önskan bakom. Nu har han följt mitt råd och börjat skriva hur det känns och inte sluta när det obehagliga, starka, sköna, sorgliga, varma känslorna kommer. I helgen lämnade han sitt hem, åkte iväg och skrev. Han samlade sina tankar i en skrivbok som han ska ge till mig nästa måndag då han kommer till Sverige. Så mina vänner, jag misstänker att om vi kan komma överens, min man och jag, så blir det ingen skilsmässa. Vad han har tänkt kring detta och hur jag har tänkt kommer vi reda ut när han kommer och även lösa det praktiska. Men vi kommer med mest största sannolikhet göra upp en plan för att få det här äktenskapet att fungera - som det var menat!

Sömnmönster

Jag har ett ganska stört sömnmönster där de längsta sessionerna brukar ligga på fyra timmar innan jag vaknar för att somna om. Men inatt sov jag 6 timmar i sträck för att vara vaken i tio minter och sedan sova en och halv timme till. Nu på morgonen är jag tröttare än någonsin vilket, i och för sig, kan ha att göra med den fysiskt intensiva helg jag har haft. Idag ska jag nöja mig med småsysslor och lite shopping till hemmet. Vad ska du göra?

Korta sammandraget

Ok, snabbsammanfattningen: fre - fick nycklarna och möbelleverans, firade med champagne, lör - monterade möbler, firade med rödvin i skrapan, ladies night och Dubliners. Nu är det söndag, jag sitter bland plast och kartong, väskor och påsar, utmattad och i harmoni. Har fått superskön hjälp idag av polskan och när hjärnan slutat arbeta kommer jag skriva mer detaljerat om allt som faktiskt hänt mig under helgen. Och speciellt i relationen till honom!

Hem, söta hem...

Så är dagen här och med en blandning av sorg, glädje, förväntan, spänning och nervositet ska jag idag få nycklarna till mitt hem. Försöker känna efter vilka känsla som är starkast men har svårt att urskilja ens en av dem. Jag önskar att glädjen skulle var störst. Jag önskar att jag inte kände vemod. Övertygar mig själv om att allt är möjligt och tror på det. Just nu vet jag inte ens vad som händer om en månad i mitt liv. Denna mix av otrygghet och äventyrslusta får mitt innanmäte att skaka. Det är nog rätt ord, det känns som om varje gömd fiber av min kropp vibrerar. Vet inte om det är bra eller dåligt, kastar mig ut och ser fram emot det!

Perfekt?

Jag kan, ska och kommer inte leva mitt liv i väntan på någon annan. Måste tänka på mig själv och skapa min egen lycka. Detta är givetvis lättare sagt än gjort när jag misstänker att jag och min man kommer komma fram till någon form av kompromiss. Ja, ni läste rätt, jag tror att han ångrar sig. Jag skriver tror för att han inte uttalat det men hans handlingar säger mer än ord. Han vill inte diskutera det på telefon. Inte jag heller. Han vill prata om det när han kommer till Sverige om 9 dagar. Jag har bestämt mig för att fortsätta mitt liv som om han inte fanns i det som min make, då jag starkt ifrågasätter hans motiv till (OM) att vilja ha mig tillbaka. Jag misstänker att det är en desperat ovilja och oförmåga att vara ensam som får honom att tro att han fattat fel beslut. Sedan kan det givetvis vara så, i en perfekt värld, att han kommit på att han älskar mig, vill leva med mig och bilda familj. Men hur många perfekta världar känner du till?

Dagen

Dagen igår var på det stora hela en bra dag och dagen idag är bättre än igår. Har jag tur och kan få min möbler levererade i tid så somnar jag i min egna säng på lördag, i mitt eget hem. Känns inte ensamt. Känns spännande. Han ringde igår och bad om ursäkt för att han inte kan hjälpa mig med flytten, hänga lampor och skruva möbler. Jag sa att det var ok. Det är det, det är ok. Härlig känsla!

Välkomna!

Ikväll är saknaden stor. Känner mig inte tom. Känner mig inte ensam. Känner mig utanför. Känner inte att jag hör samman med något. Man kan säga att jag för en minut tappat fotfästet men som vanligt accepterar och välkomnar jag känslan. Den kommer snart ha passerat till följd av att jag känner igen den och nästan gång den kommer på besök är det inte dramatiskt. Kanske uppmärksammar jag den inte tredje gången. Snart är den som en gammal vän som man kan sitta tyst bredvid i tv-soffan.

Självinsikt?

Om någon skulle be dig beskriva dig själv, vad skulle du svara då? Tänk efter noga. Du får inte använda rollerna du utfyller i nuet i ditt liv. Som till exempel; mamma, syster, dotter, sambo, fru, flickvän, sjuksköterska, läkare, chef, säljare. Trolla bort rollerna och beskriv dig själv, vem är du? Inte den du vill vara, inte den som andra tycker att du är, inte den du borde vara... Jag vet vem jag är, vet du?

Antiklimax

Misstänker att jag kan ha upplevt ett sådant idag när jag gick fram till en söt försäljerska på IKEA och frågade om det var ok att "beställa" lite möbler och få dem levererade på fredag. - Nej det var det inte... jag är tvungen att komma tillbaka fredag igen, möjligtvis kan jag få dem på eftermiddagen, troligtvis på måndagen. *Arrrrhhhhh*. Fortsatte sedan promenaden genom varuhuset och kände mig snålare och snålare för varje steg. Har dock kommit ur den känslan nu men jag tror att det beror på att när jag väl köpt möblerna så är flytten definitiv. Jag blev ledsen och kände absolut ingen glädje. Fick ringa min mest shoppingbegåvade vän så att hon följer med mig på fredag. Ska nu försöka kurera den här förkylning som jag tror går över varje kväll men som aldrig gör det!

Äktenskap

"Varför gifta sig när alla ändå bara skiljer sig?" Den fråga har jag hört ställas flertalet gånger under mitt liv. Jag skiljer mig ju inte för ATT jag gifte mig. Min relation tog inte slut för att jag gick in i kyrkan och visade för mig själv, min man och våra familjer vad den betyder för mig. Jag kan inte gå in i en relation i tron att den kommer ta slut, och inte älska fullt ut, varken med vänner eller älskade. Jag kommer alltid att älska honom, antagligen kommer kärleken förvandlas från passionerad kärlek till mer av en vänskap. Jag är ju ingen självmordskandidat. Men jag har svurit att älska honom och det kommer jag göra. Inte på grund av orden utan på grund av de känslor som fick mig att uttala dem. Jag tror på äktenskapet, för alla!, jag tror på livslång monogami och jag tror att allt som är värt något måste man, stundtals, arbeta hårt för. Men i ett äktenskap är man två och dessa tu måste dela värderingarna. Kanske borde jag sett att han inte gjorde så? Men jag tar inte min skilsmässa som ett misslyckande för ingen vet vad framtiden ger.

Kärleksfullt

Jag måste varna för att det här inlägget kan verkar förvirrat men jag har inte så många tankar att samla då informationen är knapp. Min blivande exman är en fåordig man, han pratar ogärna om han inte har något vettigt eller snällt att säga. Han är otroligt omtänksam och snäll, har alltid behandlat mig som det vackraste, mest värdefulla på jorden. Med detta sagt känns det underligt att skriva att jag idag kände mig väldigt älskad av honom, han har inte förmedlat den känslan till mig sen, innan, vi hade vårt svåra samtal om skilsmässa. Kanske är det önsketänkande? Kanske känner han sig så ensam att han förväxlar detta med känslor han inte längre har för mig. Han har inte uttryckt kärlek i de orden men saker han sa fick mig att reagera. Han är mycket noga med att inte ge mig falska förhoppningar. Hur det nu än är så ska han komma till Sverige om några veckor. Han vill prata med mig och jag ser fram emot att träffa denna underbara varelse i mitt hem - i mitt revir! ;-)

Lättnad

Oj vilken känsla. Jag fick kontraktet, signerade det och la det på lådan. Jag ringde Telia beställde påkoppling för tv, telefoni och internet (vilka alla ingick i hyran - överraskning!). Jag betalade hyran för oktober. Nu är det verkligt. Jag kan åka och handla möbler, inredning, gardiner och annat som jag vill smycka mitt hem med. Lycklig är ett för starkt ord men genuint glad och i harmoni. Nu till nästa väntan - varför är det inte fredag?

I väntans tider

Det finns en möjlighet, en stor sannolikhet, att mitt kontrakt kommer med posten idag. Jag känner mig som ett barn i väntan på jultomten. Bara det att min tomte är en slarvig tonårstjej i svart-orange uniform som delar ut post från moppen. Det känns som om jag håller andan tills jag i lugn och ro kunnat läsa igenom, skriva under, och skicka tillbaka det. Äntligen kan jag då åka ner till skattekontoret och bli "svensk" igen. Sen efter det, om inte förkylningen slår till ännu värre, ska jag iväg och kolla inredning.

Och så sa kroppen ifrån...

Jag antar att det är en naturlig reaktion på sömnbrist, oro, sorg och ett krossat hjärta. Jag ligger nu ner, platt, med feber, så svag att fingrarna skakar över tangenterna. Nu är det kanske dags att ligga på rygg ett dygn och låta kroppen säga sitt. Det är inte så att jag inte lyssnat men det har varit svårt att höra om det är sorg eller sjukdom den har ropat ut!

Tystnad

Min blivande ex-man har inte berättat för någon att vi ska skiljas. Han har sagt att jag är tillbaka i Sverige igen, kanske har hittat ett eget boende och att vi får se hur det blir mellan oss. Detta är ju inte alls hela sanningen även om han inte ljuger. De som känner honom vet vad det betyder, det han (inte!) säger. Han anser inte riktigt att någon annan har att göra med vår situation. Han vill inte berätta om det utan låter människor inse det själva. Nu är det bara tre personer i hans närhet han har berättat det för och antagligen för att de frågat om mig. Jag skulle kunna analysera hans beteende men istället accpeterar jag att vi har olika sätt att hantera och bearbeta separationen på. Men goda nyheter nu; mina kissar kommer snart tillbaka, inom några veckor, hem till "mami"!

Den som lever får se...

Idag har jag svårt att beskriva hur jag känner. Jag är orolig för att något ska hända i sista stund med lägenheten. Jag är glad för att jag ska få mitt egna ställe. Jag är ledsen för att både jag och han har det tufft. Idag är en sån där dag när allt känns som en utmaning. Men med tanke på vilken berg-och-dalbana jag befinner mig i känslomässigt så kanske jag är euforisk till kvällen!

Insjunken

Idag har det sjunkit in, min blivande exman har förstått att jag inte längre finns där. Att jag skapar mitt eget liv, mitt eget hem och går tillbaka till min karriär. Han har insett att jag inte längre finns för honom varje sekund. För varje steg jag tar kommer jag ett steg längre bort från honom. Han är ledsen. Han är mycket ledsen. Han ångrar inte sitt beslut men han saknar mig, så som jag, saknar min allra bästa vän. Jag försöker trösta och finnas. Försöker dela och visa att jag förstår. Men det är svårt. Jag vet att det finns dem som inte förstår vår relation så som den är nu. Det finns dem som tycker att jag borde vara arg. Det finns dem som inte tycker att jag är "skyldig" honom någonting. Men om din bästa vän hade det svårt, skulle du då hjälpa och finnas där?

"Du skulle ha sett mig efter 4 veckor..."

Det finns inga tvivel om min kärlek till mannen jag gifte mig med, finns inte heller några frågetecken kring att jag är halv utan honom. Jag gick in i äktenskapet med ambition om livslång monogami. Jag sörjer att jag inte får dela mitt liv med honom, bilda familj och bli gammal med honom. Detta ger mig en stor sorg. Jag vill vara hans nummer 1, ha hans stöd, kärlek och trygghet. Detta ger mig en otrolig saknad. Men min vän som nu sett mig, varje dag, de senaste veckorna tittade på mig med stor förvåning igår och utbrast. - "Mona, tänk igenom vad som hänt dig de senaste veckorna. *Mannen du älskar, älskar inte dig, så du ska skiljas. *Du har fått flytta tillbaka till Sverige och ge upp drömmar.* Du har hittat en egen bostad och ikväll ska vi gå ut! Men herregud, fortsatte hon - Du skulle ha sett mig, 4 veckor, efter min separation!" Ibland känns det som om folk förväntar sig att jag ska vara ett vrak och jag bagatelliserar verkligen inte det jag går igenom, det är ap-tufft, men vem tjänar på att jag bryter ihop? Jag har stunder när det är svart, men aldrig så svart att jag inte ser mina eldflugor. Jag har stunder då jag tvivlar på mig själv och sörjer men bördan är aldrig för tung för mig att bära. Jag antar att det jag vill säga är att jag är evigt tacksam mot er som hjälper mig hitta mig själv igen... Jag är också tacksam för de sista 6 åren i mitt liv som hjälpt mig att bygga upp min självkänsla så att jag klarar den här smällen!

Underbart!

Vaknade upp med bara en liten förkylning, har sovit alldeles för lite men kan slappa hela dagen. Om en vecka, har jag min egen lägenhet. Behöver jag säga att jag längtar? Även om jag är evigt tacksam för att Anki låtit mig dela sitt hem och vardag kan inte läkningen börja på allvar förrän jag känner att jag själv skapar min egen lycka. Trevlig lördag till er alla!!!!

Desperation

Visst var det kul, visst fick man blickar, komplimanger och förslag. Men det var inte rätt, det var äckligt, genomskinligt och en desperation utöver allt. Inget väckte minsta lilla intresse. Det slutade med att jag stod i 2 timmar med 4 engelsmän och diskuterade mäns och kvinnors olikheter, fysiskt och psykiskt. De var alla överens om att jag borde ta betalt för mina kunskaper... Vilka kunskaper de syftade på ville jag inte ta reda på när deras blickar oftare studerade minabröst och läppar än hörde orden som trillade över dem. Men imorgon kommer jag vakna med en enorm förkylning, har ont i halsen, skakar under dubbla duntäcken och ber en stilla bön att Tylenol hjälper mig genom natten.

Snigel

Ikväll ska jag ut på krogen. För första gången på 6 år ska jag ut på krogen som "snigel". Inte för att jag är öppen för förslag men jag kan flirta hur mycket jag vill. Om jag vill. Är någon ap-snygg kan jag med rent samvete berätta det. Kvällen blir en prövning men för min egen skull ska jag försöka ha kul. Jag har alla förutsättningar och det bästa sällskapet! Rapport kommer givetvis under morgondagen...

Kudden med dalmönster...

Den här kudden är det jag diskuterade i tidigare inlägg och jag har kommit på att jag tycker att den är snygg. Rektangulär i rätt soffa eller schäslong. Kanske är jag på väg upp på banan igen! ;-)

Bild: www.ikea.se

En av mina nära frågade i sin blogg om man kunde vakna upp pånyttfödd? Som en helt annan människa och knappt känna igen sig själv. Jag har svaret. Det kan man. Men troligtvis är det så att man hittat sig själv igen och den man varit den senaste tiden, är den man aldrig varit. Jag vaknade idag, inte pånyttfödd utan med en miniförkylning som vi hoppas stannar i det bebis-stadie, med hjälp av mina underbara Tylenol Severe Cold som jag inhandlade sist jag var i USA. Och nu till det centrala, mina relationer. Jag har nämligen uppmärksammat mig själv med att vara mycket öppen för bekantas omsorg och omtanke vilket gör att de relationerna givetvis fördjupats och vuxit. Samtidigt som jag nu kan stå emot begäret att berätta för min blivande exman att jag fortfarande älskar honom. nu har vi inte setts på några veckor. Får se hur det blir när vi står öga mot öga igen...

Grattis i förskott

Nu är jag snart förstahandskontrakterad på en mycket fin lägenhet väldigt nära mitt jobb. Jag skulle vilja säga att den är perfekt för mig. Stora ljusa ytor, allt nytt och fräscht, walk-in closet, stor balkong högst upp i huset. Min. Min alldeles egna. Det som förvirrar mig efter 6 år tillsammans med min blivande ex-man är att jag inte vet vad jag har för smak när det kommer till inredning. Om det jag tycker är snyggt är en kompromiss mellan vad han gillar och jag gillar. Eller om jag faktiskt gillar kudden med broderade dalblomster i den vita Ektorp soffan från IKEA? Men nu till saken, på måndag får ni gärna gratulera mig, för senaste då har jag signerat kontraktet!

Med så många eldflugor är jag lyckligt lottad...

Jag har några eldflugor som lyser upp i allt det svarta. Mina underbara systrar, dessa fantastiska tjejer som med eget bagage och svårigheter aldrig skulle tveka en sekund för mig. Min vän Anki som trots relativt kort vänskap alltid finns där med betryggande ord. Min vän Carro som säger att hon aldrig pratar om känslor men det hon säger är starkt och de skratt hon framkallar är förlösande. Min vän Martina som alltid på något sätt, trots frånvaro, förstått. Min vän Sandra, som trots att vi egentligen inte känner varandra osjälviskt lämnar ut sig för att hjälpa - och det gör hon! Tack till dessa starkt lysande eldflugor - någon gång ska jag återgälda det ni gett!

Styrka

Tänk på den person du känner mest kärlek för av alla, den du tror dig aldrig kunna leva utan, den som hjälper dig att andas. Föreställ dig nu att samma person försvinner ur ditt liv, med förklaringen att denne/a inte längre känner något för dig. Utom räddning. Föreställ dig att du samtidigt får beskedet att en älskad familjemedlem är dödligt sjuk. Utom räddning. Vad gör du? Hur mycket stryk tål ditt inre utan att du bryter ihop? Hur stark är du? Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, absolut inte. Men jag ber er reflektera över hur det skulle kännas? Ni hjälper mig otroligt och även om jag inte har förstått hur, så reser jag mig varje morgon, i väntan på vad som ska ske...

Dalgångar

Igår föll jag offer för det gröna-svarta monstret. Min blivande exman var inte ute på MSN som han "skulle". Fick ett sms från honom att han körde hem Jannika men snart skulle komma in och prata. När jag sedan konfronterade honom kände jag mig så löjlig och liten. Han svarade det självklara; han är gift med mig och det han fortfarande känner för mig hindrar honom för att träffa någon ny på mycket länge. Och så känner jag också. Men det är precis som om jag vill hitta anledningar till att bli arg på honom och testa honom. Men det tjänar jag ju inget på. Har lärt mig läxan!

Lägenhet?

Så imorgon ska jag på visning på en lägenhet på morgonen, men sen så ska jag också till en hyreslägenhet och kolla. Jag är mer sugen på hyreslägenheten, passar min situation och sinnesstämning bättre... Kanske kan jag även sälja bilen, då lägenheten ligger max 100 meter från jobbet! Men nu ska jag bara lista ut vilka nummer jag klottrat ner för att boka en titt på hyreslägenheten. Tänk om jag kan flytta in 1/10? Men vem ska hjälpa mig?

Rörd till tårar

Jag är så rörd av all er omtanke och kärlek, finns inte ord att beskriva min tacksamhet - bara tårar. Men bra tårar. Tack systrar, tack vänner, tack nära - ni betyder så mycket mer än ni vet!

Kan jag ha sån tur?

Tänk vad ett endaste litet telefonsamtal kan ändra känslan. - Jag ringer angående lägenhet på XXX-vägen, finns det någon ledig? - Ja, det finns lediga från första oktober. En 2:a på 70 kvadrat. Har du fast antällning? - Givetvis! - Och inga betalningsanmärkningar? - Givetvis inte... - Men ring mig imorgon så kan vi kolla på den om du vill? - Jag ringer!

"Stabilt..."

Man är inte helt rationell och minsta vardagssyssla kan utmana en mer än en mara i det stadie jag befinner mig just nu. Jag kan upptäcka mig själv stående, förvirrad, i badrummet när jag i själva verket skulle öppna skafferiet för att plocka fram pastan. Sitter jag i bilen och ska någonstans måste jag råfokusera på vart jag ska för att inte köra förbi och hitta mig själv någon helt annanstans. Så att åka till skattekontoret i Spånga för att folkbokföra sig i Sverige är som att bestiga det högsta av berg. Jag har kommit över det där stadiet när kattmaten på ICA framkallar tårar men jag har en sorg i kroppen som gör fysiskt ont varje minut, varje sekund. Vaken eller sovande. Spelar ingen roll. Men jag är lugn.

När han träffar någon ny...

Eftersom det känns så overkligt att vara intim med någon annan man efter så lång tid så hade jag inte riktigt reflekterat över frågan när en vän ställde den. Han undrade hur jag skulle reagera när min blivande exman träffar någon annan och hur kommer han att reagera när jag möter nästa prins? Känns alltför abstrakt.

Tillbaka till verkligheten

Nu har jag skickat mail till mitt personalkontor och meddelat att jag vill gå tillbaka i tjänst från första november. Känns bra. Känns som om jag har struktur. Det vill säga att jag har 40 dagar kvar att bara fokusera på mig och min egen läkning. Kanske tar jag en kryssning eller en sista minuten. Ska hinna ner till Småland för samkväm med de underbara systrarna, brodern och mysiga syskonbarnen och så blir det givetvis den stora utekvällen 25/10. Men det jag mest av allt vill göra är att bygga bo. Mitt eget näste. Min borg. Följ med mig på nedräkningen och delta gärna i den. Jag är "snigel" nu och öppen för nya intryck, tankar och aktiviteter!

Byråkrati

Så nu har jag tagit mig i kragen och kontaktat adressändring, försäkringskassan och skatteverket för att få reda på vad som krävs för att bli inskriven i Sverige igen. Min underbara syster Ella låter mig skriva mig hos henne, min fantastiska vän Anki låter mig bo hos henne tills jag hittat eget. Vad skulle jag göra utan er och varför ska det vara så krångligt att flytta från ett Eu-land till ett annat?

Ska jag?

Jag läste i senaste Hennes att de söker bloggare som ska skriva om relationer. Man kan anmäla sig via deras hemsida. De är öppna för förslag. Nyfiken. Tycker ni att jag ska? Eller vill du? http://www.tidningenhennes.se/blivarbloggare

Stadier av sorg

Många av mina vänner reagerar över hur jag hanterar den här separationen från mitt livs kärlek. De förstår inte hur jag kan vara så lugn. Hur jag kan läka så snabbt. Men sanningen är att det de ser, är det jag visar. Det de vet, är det de ser. Några av mina vänner har förklarat för mig vilka olika stadier jag kommer gå igenom, förnekelse, ilska, bearbetning och uppbyggnad. Men jag känner inte igen mig. Jag förnekar det inte - vet att det inte är vi och aldrig kommer att bli. Kan man bli förbannad på en känsla som tar slut - vem skyller man det på? Som vanligt trillar jag utanför mallen, men jag vill lugna alla er som visar kärlek för mig, att jag inte stänger in något. Jag bearbetar, gråter, skriver, pratar, går utanför dörren och ser fram emot saker. Min största utmaning just nu är jag måste skriva in mig i Sverige igen, bestämma när tjänstledigheten ska avbrytas och jag ska börja jobba. Gå till banken för att få löfte om att jag är betrodd och hitta mig ett hem för mig och mina underbara siameser. Men jag vet inte, ni som känner mig, ni som läser mig - vilket stadie är jag i? (Kan jag ha upptäckt ett nytt?)

Vilken insikt!

Efter en god natts sömn vaknar jag rofylld och har kommit till en insikt. Jag har varit livrädd för att inte vara behövd, för det är det är jag är. Såväl som i familjen, som på jobbet, som i mitt forna äktenskap. Men det finns någon som behöver mig mer än något annat just nu... Ingen tar hand om mig bättre än jag!

Extreme survival

På Discovery´s olika kanaler går det diverse överlevnadsprogram där en ensam man!skickas ut på olika platser på jorden, de ska klara sig, de ska ta sig därifrån och de ska visa hur man gör. Jag tycker att någon kunde följa en person genom en skilsmässa, för att visa hur man överlever den. Det skulle vara en utmaning värdig den tuffaste... (man?)

Herrkläder

"När man märker att det är meningslöst att kämpa emot så börjar man småtrivas" - Allan Svensson. Idag har jag reflekterat över hur små vardagsbestyr får mig att tänka på honom och jag menar inte de där självklara som att somna tillsammans, dela middag och samtal. Utan de där sakerna som man inte visste att man förknippade med honom. * Herrkläder på HM (han vägrar klä sig i HM-kläder) * Ryska modeller som ser för "porriga" ut för deras skönhet. * Att göra smörgåstårta * Dåliga bilister (han kör som en gud men ändå skickar det tankar till honom...) * Ingefära. Sen vill jag berätta att jag idag känner mig lugn, känner att jag inte längre är rädd för att gå och lägga mig, känner att jag vill ha ett eget hem, ett eget liv. Känner att jag överlever detta. Om ett år eller så.

Hybris

En nära frågade mig om jag verkligen skulle lägga ut min blogg så att "vänner" från Facebook kunde hitta den. Den är så privat. Först förstod jag inte frågan, men efter reflektion har jag nu kommit fram till vad jag egentligen tycker om det. Jag tycker att om människors liv är så fyllda av skvaller så är det väl lika bra att de vet sanningen. Kanske förstör det nöjet en smula? Sedan fortsatte tankarna i sjävrannsakan; vad får mig att tro att folk ens pratar om mig? Borde jag inte känna mig smickrad av att människor jag inte träffat, sett eller knappt kände för 10-15 år sedan är intresserade av vad som händer mig. Jag har inga tvivel om vem jag är, så sanningen är rätt vacker!

Drömvärldar

Alltid när jag inte mår ok så är sömnen det som drabbas hårdast och när den inte är ok från början så kan man bli riktigt snurrig efter någon vecka. Men inatt hade jag väldigt förlösande drömmar. I en fick jag vara så där riktigt ap-förbannad som man bara blir när något är såååå orättvist och i en annan besegrade jag en rädsla genom att förvandla en verklig boaorm till en tecknad. Det har nu gått några veckor sedan jag fick chockbeskedet från mannen som snart är min ex-man att han inte längre "känner automatisk kärlek" för mig. Och jag vet att några veckor inte är någon tid i själsliga sammahang men jag ville bara berätta att jag vant mig vid tanken och att den inte framkallar tårar varje gång jag tänker den! Däremot så är jag fascinerad över mig själv och min egna lugna reaktion. I början trodde jag att det var förnekelse men jag inser nu att detta är min reaktion. Ett lugn fyllt av stor sorg och förvirring.

Tack mina underbara!

När man som jag har mycket att säga men inte riktigt har kraften för det. När man berörs så av människors omtanke men inte kan möta deras blickar - då är det skönt med en blogg! Bloggen får på något sätt vara en del av min terapi, mitt kommunikationsverktyg och min tillflykt genom den här separationen. Jag bara hoppas och önskar att ni underbara som så osjälviskt öppnar era hjärtan, famnar och hem för mig orkar följa med mig på resan. Jag misstänker att det är värt det!