Nu var det dags...

Så då vänner, nu håller jag på att flytta bloggen. I början kanske det blir lite upprepningar för er men jag hoppas att ni tycker att det är lika kul som jag, på något sätt, att den utgår från Hennes. :-) kommer låta den här vara kvar så att jag kan påminnas om vägen fram till där jag är nu... http://www.tidningenhennes.se/Blogg/?blog=150

Hänger ni med?

Så har de äntligen hört av sig från tidningen Hennes och vill att jag ska "läsarblogga" för dem. Åh, vad kul! Lägger upp den imorgon under dagen, hoppas att ni följer med dit och fortsätter resan tillsammans med mig?!

Äta kakan

Det finns en önskan att både ha kakan kvar och att äta den. Jag hoppas att jag kan lyckas med det. Tänker mycket på hur det skulle vara om jag levde här i min underbara lägenhet, jobbade på mitt jobb, umgicks med mina vänner, men ändå hade tryggheten i äktenskapet. Hur det skulle vara att han bodde kvar där för en tid och jag här men att vi träffades som makar när man fick en chans. Vi skulle ha vår frihet men ändå vår gemenskap. Tidigare trodde jag att man skulle göra allt ihop, näst intill, men nu undrar jag om detta kanske skulle få oss att hitta gnistan igen. Jag tar ut händelser i föväg, som vanligt, men troligtvis skiljer vi oss inte. Vi har redan insett allt vad vi betyder för varandra, vi har insett hur stor och stark kärleken är. Nu hoppas jag att vi kan inse att det inte är hela världen om vi inte bor ihop under den närmaste tiden.

Harmoni

Sitter här med en kopp Russian Earl Grey med en liten tesked honung i och känner frid. Jag har ingen brådska med att upptäcka vad som händer imorgon, är trygg i nuet och de känslor som kommer. Accepterar, gråter om jag måste, skrattar en del, pratar mycket med min man. Vi har en hel del att reda ut men denna separationen har gjort något viktigt för mig. Den har påmint mig om något jag egentligen aldrig tvivlat på, jag klarar mig bra på egen hand. När jag sitter tillbakalutad på schäslongen, fårskinnsfällen under fötterna och med tekoppen i hand så mår jag bra. Det finns ingen oro, inget som kör runt, runt, runt i mig utan att jag kan identifiera det. Jag känner en stor tacksamhet till livet. Till kärleken, till vänskapen, till styrkan i att bara finnas, just nu, just här.

Kanske, kanske inte...

Som jag har berättat innan så är min man fåordig. Han pratar inte om det inte finns en konkret mening eller önskan bakom. Nu har han följt mitt råd och börjat skriva hur det känns och inte sluta när det obehagliga, starka, sköna, sorgliga, varma känslorna kommer. I helgen lämnade han sitt hem, åkte iväg och skrev. Han samlade sina tankar i en skrivbok som han ska ge till mig nästa måndag då han kommer till Sverige. Så mina vänner, jag misstänker att om vi kan komma överens, min man och jag, så blir det ingen skilsmässa. Vad han har tänkt kring detta och hur jag har tänkt kommer vi reda ut när han kommer och även lösa det praktiska. Men vi kommer med mest största sannolikhet göra upp en plan för att få det här äktenskapet att fungera - som det var menat!

Sömnmönster

Jag har ett ganska stört sömnmönster där de längsta sessionerna brukar ligga på fyra timmar innan jag vaknar för att somna om. Men inatt sov jag 6 timmar i sträck för att vara vaken i tio minter och sedan sova en och halv timme till. Nu på morgonen är jag tröttare än någonsin vilket, i och för sig, kan ha att göra med den fysiskt intensiva helg jag har haft. Idag ska jag nöja mig med småsysslor och lite shopping till hemmet. Vad ska du göra?

Korta sammandraget

Ok, snabbsammanfattningen: fre - fick nycklarna och möbelleverans, firade med champagne, lör - monterade möbler, firade med rödvin i skrapan, ladies night och Dubliners. Nu är det söndag, jag sitter bland plast och kartong, väskor och påsar, utmattad och i harmoni. Har fått superskön hjälp idag av polskan och när hjärnan slutat arbeta kommer jag skriva mer detaljerat om allt som faktiskt hänt mig under helgen. Och speciellt i relationen till honom!