"Du skulle ha sett mig efter 4 veckor..."

Det finns inga tvivel om min kärlek till mannen jag gifte mig med, finns inte heller några frågetecken kring att jag är halv utan honom. Jag gick in i äktenskapet med ambition om livslång monogami. Jag sörjer att jag inte får dela mitt liv med honom, bilda familj och bli gammal med honom. Detta ger mig en stor sorg. Jag vill vara hans nummer 1, ha hans stöd, kärlek och trygghet. Detta ger mig en otrolig saknad. Men min vän som nu sett mig, varje dag, de senaste veckorna tittade på mig med stor förvåning igår och utbrast. - "Mona, tänk igenom vad som hänt dig de senaste veckorna. *Mannen du älskar, älskar inte dig, så du ska skiljas. *Du har fått flytta tillbaka till Sverige och ge upp drömmar.* Du har hittat en egen bostad och ikväll ska vi gå ut! Men herregud, fortsatte hon - Du skulle ha sett mig, 4 veckor, efter min separation!" Ibland känns det som om folk förväntar sig att jag ska vara ett vrak och jag bagatelliserar verkligen inte det jag går igenom, det är ap-tufft, men vem tjänar på att jag bryter ihop? Jag har stunder när det är svart, men aldrig så svart att jag inte ser mina eldflugor. Jag har stunder då jag tvivlar på mig själv och sörjer men bördan är aldrig för tung för mig att bära. Jag antar att det jag vill säga är att jag är evigt tacksam mot er som hjälper mig hitta mig själv igen... Jag är också tacksam för de sista 6 åren i mitt liv som hjälpt mig att bygga upp min självkänsla så att jag klarar den här smällen!