Tack mina underbara!

När man som jag har mycket att säga men inte riktigt har kraften för det. När man berörs så av människors omtanke men inte kan möta deras blickar - då är det skönt med en blogg! Bloggen får på något sätt vara en del av min terapi, mitt kommunikationsverktyg och min tillflykt genom den här separationen. Jag bara hoppas och önskar att ni underbara som så osjälviskt öppnar era hjärtan, famnar och hem för mig orkar följa med mig på resan. Jag misstänker att det är värt det!