Stadier av sorg

Många av mina vänner reagerar över hur jag hanterar den här separationen från mitt livs kärlek. De förstår inte hur jag kan vara så lugn. Hur jag kan läka så snabbt. Men sanningen är att det de ser, är det jag visar. Det de vet, är det de ser. Några av mina vänner har förklarat för mig vilka olika stadier jag kommer gå igenom, förnekelse, ilska, bearbetning och uppbyggnad. Men jag känner inte igen mig. Jag förnekar det inte - vet att det inte är vi och aldrig kommer att bli. Kan man bli förbannad på en känsla som tar slut - vem skyller man det på? Som vanligt trillar jag utanför mallen, men jag vill lugna alla er som visar kärlek för mig, att jag inte stänger in något. Jag bearbetar, gråter, skriver, pratar, går utanför dörren och ser fram emot saker. Min största utmaning just nu är jag måste skriva in mig i Sverige igen, bestämma när tjänstledigheten ska avbrytas och jag ska börja jobba. Gå till banken för att få löfte om att jag är betrodd och hitta mig ett hem för mig och mina underbara siameser. Men jag vet inte, ni som känner mig, ni som läser mig - vilket stadie är jag i? (Kan jag ha upptäckt ett nytt?)