Extreme survival

På Discovery´s olika kanaler går det diverse överlevnadsprogram där en ensam man!skickas ut på olika platser på jorden, de ska klara sig, de ska ta sig därifrån och de ska visa hur man gör. Jag tycker att någon kunde följa en person genom en skilsmässa, för att visa hur man överlever den. Det skulle vara en utmaning värdig den tuffaste... (man?)

Herrkläder

"När man märker att det är meningslöst att kämpa emot så börjar man småtrivas" - Allan Svensson. Idag har jag reflekterat över hur små vardagsbestyr får mig att tänka på honom och jag menar inte de där självklara som att somna tillsammans, dela middag och samtal. Utan de där sakerna som man inte visste att man förknippade med honom. * Herrkläder på HM (han vägrar klä sig i HM-kläder) * Ryska modeller som ser för "porriga" ut för deras skönhet. * Att göra smörgåstårta * Dåliga bilister (han kör som en gud men ändå skickar det tankar till honom...) * Ingefära. Sen vill jag berätta att jag idag känner mig lugn, känner att jag inte längre är rädd för att gå och lägga mig, känner att jag vill ha ett eget hem, ett eget liv. Känner att jag överlever detta. Om ett år eller så.

Hybris

En nära frågade mig om jag verkligen skulle lägga ut min blogg så att "vänner" från Facebook kunde hitta den. Den är så privat. Först förstod jag inte frågan, men efter reflektion har jag nu kommit fram till vad jag egentligen tycker om det. Jag tycker att om människors liv är så fyllda av skvaller så är det väl lika bra att de vet sanningen. Kanske förstör det nöjet en smula? Sedan fortsatte tankarna i sjävrannsakan; vad får mig att tro att folk ens pratar om mig? Borde jag inte känna mig smickrad av att människor jag inte träffat, sett eller knappt kände för 10-15 år sedan är intresserade av vad som händer mig. Jag har inga tvivel om vem jag är, så sanningen är rätt vacker!

Drömvärldar

Alltid när jag inte mår ok så är sömnen det som drabbas hårdast och när den inte är ok från början så kan man bli riktigt snurrig efter någon vecka. Men inatt hade jag väldigt förlösande drömmar. I en fick jag vara så där riktigt ap-förbannad som man bara blir när något är såååå orättvist och i en annan besegrade jag en rädsla genom att förvandla en verklig boaorm till en tecknad. Det har nu gått några veckor sedan jag fick chockbeskedet från mannen som snart är min ex-man att han inte längre "känner automatisk kärlek" för mig. Och jag vet att några veckor inte är någon tid i själsliga sammahang men jag ville bara berätta att jag vant mig vid tanken och att den inte framkallar tårar varje gång jag tänker den! Däremot så är jag fascinerad över mig själv och min egna lugna reaktion. I början trodde jag att det var förnekelse men jag inser nu att detta är min reaktion. Ett lugn fyllt av stor sorg och förvirring.

Tack mina underbara!

När man som jag har mycket att säga men inte riktigt har kraften för det. När man berörs så av människors omtanke men inte kan möta deras blickar - då är det skönt med en blogg! Bloggen får på något sätt vara en del av min terapi, mitt kommunikationsverktyg och min tillflykt genom den här separationen. Jag bara hoppas och önskar att ni underbara som så osjälviskt öppnar era hjärtan, famnar och hem för mig orkar följa med mig på resan. Jag misstänker att det är värt det!