Hem, söta hem...

Så är dagen här och med en blandning av sorg, glädje, förväntan, spänning och nervositet ska jag idag få nycklarna till mitt hem. Försöker känna efter vilka känsla som är starkast men har svårt att urskilja ens en av dem. Jag önskar att glädjen skulle var störst. Jag önskar att jag inte kände vemod. Övertygar mig själv om att allt är möjligt och tror på det. Just nu vet jag inte ens vad som händer om en månad i mitt liv. Denna mix av otrygghet och äventyrslusta får mitt innanmäte att skaka. Det är nog rätt ord, det känns som om varje gömd fiber av min kropp vibrerar. Vet inte om det är bra eller dåligt, kastar mig ut och ser fram emot det!

Perfekt?

Jag kan, ska och kommer inte leva mitt liv i väntan på någon annan. Måste tänka på mig själv och skapa min egen lycka. Detta är givetvis lättare sagt än gjort när jag misstänker att jag och min man kommer komma fram till någon form av kompromiss. Ja, ni läste rätt, jag tror att han ångrar sig. Jag skriver tror för att han inte uttalat det men hans handlingar säger mer än ord. Han vill inte diskutera det på telefon. Inte jag heller. Han vill prata om det när han kommer till Sverige om 9 dagar. Jag har bestämt mig för att fortsätta mitt liv som om han inte fanns i det som min make, då jag starkt ifrågasätter hans motiv till (OM) att vilja ha mig tillbaka. Jag misstänker att det är en desperat ovilja och oförmåga att vara ensam som får honom att tro att han fattat fel beslut. Sedan kan det givetvis vara så, i en perfekt värld, att han kommit på att han älskar mig, vill leva med mig och bilda familj. Men hur många perfekta världar känner du till?

Dagen

Dagen igår var på det stora hela en bra dag och dagen idag är bättre än igår. Har jag tur och kan få min möbler levererade i tid så somnar jag i min egna säng på lördag, i mitt eget hem. Känns inte ensamt. Känns spännande. Han ringde igår och bad om ursäkt för att han inte kan hjälpa mig med flytten, hänga lampor och skruva möbler. Jag sa att det var ok. Det är det, det är ok. Härlig känsla!

Välkomna!

Ikväll är saknaden stor. Känner mig inte tom. Känner mig inte ensam. Känner mig utanför. Känner inte att jag hör samman med något. Man kan säga att jag för en minut tappat fotfästet men som vanligt accepterar och välkomnar jag känslan. Den kommer snart ha passerat till följd av att jag känner igen den och nästan gång den kommer på besök är det inte dramatiskt. Kanske uppmärksammar jag den inte tredje gången. Snart är den som en gammal vän som man kan sitta tyst bredvid i tv-soffan.

Självinsikt?

Om någon skulle be dig beskriva dig själv, vad skulle du svara då? Tänk efter noga. Du får inte använda rollerna du utfyller i nuet i ditt liv. Som till exempel; mamma, syster, dotter, sambo, fru, flickvän, sjuksköterska, läkare, chef, säljare. Trolla bort rollerna och beskriv dig själv, vem är du? Inte den du vill vara, inte den som andra tycker att du är, inte den du borde vara... Jag vet vem jag är, vet du?

Antiklimax

Misstänker att jag kan ha upplevt ett sådant idag när jag gick fram till en söt försäljerska på IKEA och frågade om det var ok att "beställa" lite möbler och få dem levererade på fredag. - Nej det var det inte... jag är tvungen att komma tillbaka fredag igen, möjligtvis kan jag få dem på eftermiddagen, troligtvis på måndagen. *Arrrrhhhhh*. Fortsatte sedan promenaden genom varuhuset och kände mig snålare och snålare för varje steg. Har dock kommit ur den känslan nu men jag tror att det beror på att när jag väl köpt möblerna så är flytten definitiv. Jag blev ledsen och kände absolut ingen glädje. Fick ringa min mest shoppingbegåvade vän så att hon följer med mig på fredag. Ska nu försöka kurera den här förkylning som jag tror går över varje kväll men som aldrig gör det!

Äktenskap

"Varför gifta sig när alla ändå bara skiljer sig?" Den fråga har jag hört ställas flertalet gånger under mitt liv. Jag skiljer mig ju inte för ATT jag gifte mig. Min relation tog inte slut för att jag gick in i kyrkan och visade för mig själv, min man och våra familjer vad den betyder för mig. Jag kan inte gå in i en relation i tron att den kommer ta slut, och inte älska fullt ut, varken med vänner eller älskade. Jag kommer alltid att älska honom, antagligen kommer kärleken förvandlas från passionerad kärlek till mer av en vänskap. Jag är ju ingen självmordskandidat. Men jag har svurit att älska honom och det kommer jag göra. Inte på grund av orden utan på grund av de känslor som fick mig att uttala dem. Jag tror på äktenskapet, för alla!, jag tror på livslång monogami och jag tror att allt som är värt något måste man, stundtals, arbeta hårt för. Men i ett äktenskap är man två och dessa tu måste dela värderingarna. Kanske borde jag sett att han inte gjorde så? Men jag tar inte min skilsmässa som ett misslyckande för ingen vet vad framtiden ger.

Kärleksfullt

Jag måste varna för att det här inlägget kan verkar förvirrat men jag har inte så många tankar att samla då informationen är knapp. Min blivande exman är en fåordig man, han pratar ogärna om han inte har något vettigt eller snällt att säga. Han är otroligt omtänksam och snäll, har alltid behandlat mig som det vackraste, mest värdefulla på jorden. Med detta sagt känns det underligt att skriva att jag idag kände mig väldigt älskad av honom, han har inte förmedlat den känslan till mig sen, innan, vi hade vårt svåra samtal om skilsmässa. Kanske är det önsketänkande? Kanske känner han sig så ensam att han förväxlar detta med känslor han inte längre har för mig. Han har inte uttryckt kärlek i de orden men saker han sa fick mig att reagera. Han är mycket noga med att inte ge mig falska förhoppningar. Hur det nu än är så ska han komma till Sverige om några veckor. Han vill prata med mig och jag ser fram emot att träffa denna underbara varelse i mitt hem - i mitt revir! ;-)

Lättnad

Oj vilken känsla. Jag fick kontraktet, signerade det och la det på lådan. Jag ringde Telia beställde påkoppling för tv, telefoni och internet (vilka alla ingick i hyran - överraskning!). Jag betalade hyran för oktober. Nu är det verkligt. Jag kan åka och handla möbler, inredning, gardiner och annat som jag vill smycka mitt hem med. Lycklig är ett för starkt ord men genuint glad och i harmoni. Nu till nästa väntan - varför är det inte fredag?

I väntans tider

Det finns en möjlighet, en stor sannolikhet, att mitt kontrakt kommer med posten idag. Jag känner mig som ett barn i väntan på jultomten. Bara det att min tomte är en slarvig tonårstjej i svart-orange uniform som delar ut post från moppen. Det känns som om jag håller andan tills jag i lugn och ro kunnat läsa igenom, skriva under, och skicka tillbaka det. Äntligen kan jag då åka ner till skattekontoret och bli "svensk" igen. Sen efter det, om inte förkylningen slår till ännu värre, ska jag iväg och kolla inredning.

Och så sa kroppen ifrån...

Jag antar att det är en naturlig reaktion på sömnbrist, oro, sorg och ett krossat hjärta. Jag ligger nu ner, platt, med feber, så svag att fingrarna skakar över tangenterna. Nu är det kanske dags att ligga på rygg ett dygn och låta kroppen säga sitt. Det är inte så att jag inte lyssnat men det har varit svårt att höra om det är sorg eller sjukdom den har ropat ut!

Tystnad

Min blivande ex-man har inte berättat för någon att vi ska skiljas. Han har sagt att jag är tillbaka i Sverige igen, kanske har hittat ett eget boende och att vi får se hur det blir mellan oss. Detta är ju inte alls hela sanningen även om han inte ljuger. De som känner honom vet vad det betyder, det han (inte!) säger. Han anser inte riktigt att någon annan har att göra med vår situation. Han vill inte berätta om det utan låter människor inse det själva. Nu är det bara tre personer i hans närhet han har berättat det för och antagligen för att de frågat om mig. Jag skulle kunna analysera hans beteende men istället accpeterar jag att vi har olika sätt att hantera och bearbeta separationen på. Men goda nyheter nu; mina kissar kommer snart tillbaka, inom några veckor, hem till "mami"!

Den som lever får se...

Idag har jag svårt att beskriva hur jag känner. Jag är orolig för att något ska hända i sista stund med lägenheten. Jag är glad för att jag ska få mitt egna ställe. Jag är ledsen för att både jag och han har det tufft. Idag är en sån där dag när allt känns som en utmaning. Men med tanke på vilken berg-och-dalbana jag befinner mig i känslomässigt så kanske jag är euforisk till kvällen!