Insjunken

Idag har det sjunkit in, min blivande exman har förstått att jag inte längre finns där. Att jag skapar mitt eget liv, mitt eget hem och går tillbaka till min karriär. Han har insett att jag inte längre finns för honom varje sekund. För varje steg jag tar kommer jag ett steg längre bort från honom. Han är ledsen. Han är mycket ledsen. Han ångrar inte sitt beslut men han saknar mig, så som jag, saknar min allra bästa vän. Jag försöker trösta och finnas. Försöker dela och visa att jag förstår. Men det är svårt. Jag vet att det finns dem som inte förstår vår relation så som den är nu. Det finns dem som tycker att jag borde vara arg. Det finns dem som inte tycker att jag är "skyldig" honom någonting. Men om din bästa vän hade det svårt, skulle du då hjälpa och finnas där?

"Du skulle ha sett mig efter 4 veckor..."

Det finns inga tvivel om min kärlek till mannen jag gifte mig med, finns inte heller några frågetecken kring att jag är halv utan honom. Jag gick in i äktenskapet med ambition om livslång monogami. Jag sörjer att jag inte får dela mitt liv med honom, bilda familj och bli gammal med honom. Detta ger mig en stor sorg. Jag vill vara hans nummer 1, ha hans stöd, kärlek och trygghet. Detta ger mig en otrolig saknad. Men min vän som nu sett mig, varje dag, de senaste veckorna tittade på mig med stor förvåning igår och utbrast. - "Mona, tänk igenom vad som hänt dig de senaste veckorna. *Mannen du älskar, älskar inte dig, så du ska skiljas. *Du har fått flytta tillbaka till Sverige och ge upp drömmar.* Du har hittat en egen bostad och ikväll ska vi gå ut! Men herregud, fortsatte hon - Du skulle ha sett mig, 4 veckor, efter min separation!" Ibland känns det som om folk förväntar sig att jag ska vara ett vrak och jag bagatelliserar verkligen inte det jag går igenom, det är ap-tufft, men vem tjänar på att jag bryter ihop? Jag har stunder när det är svart, men aldrig så svart att jag inte ser mina eldflugor. Jag har stunder då jag tvivlar på mig själv och sörjer men bördan är aldrig för tung för mig att bära. Jag antar att det jag vill säga är att jag är evigt tacksam mot er som hjälper mig hitta mig själv igen... Jag är också tacksam för de sista 6 åren i mitt liv som hjälpt mig att bygga upp min självkänsla så att jag klarar den här smällen!

Underbart!

Vaknade upp med bara en liten förkylning, har sovit alldeles för lite men kan slappa hela dagen. Om en vecka, har jag min egen lägenhet. Behöver jag säga att jag längtar? Även om jag är evigt tacksam för att Anki låtit mig dela sitt hem och vardag kan inte läkningen börja på allvar förrän jag känner att jag själv skapar min egen lycka. Trevlig lördag till er alla!!!!

Desperation

Visst var det kul, visst fick man blickar, komplimanger och förslag. Men det var inte rätt, det var äckligt, genomskinligt och en desperation utöver allt. Inget väckte minsta lilla intresse. Det slutade med att jag stod i 2 timmar med 4 engelsmän och diskuterade mäns och kvinnors olikheter, fysiskt och psykiskt. De var alla överens om att jag borde ta betalt för mina kunskaper... Vilka kunskaper de syftade på ville jag inte ta reda på när deras blickar oftare studerade minabröst och läppar än hörde orden som trillade över dem. Men imorgon kommer jag vakna med en enorm förkylning, har ont i halsen, skakar under dubbla duntäcken och ber en stilla bön att Tylenol hjälper mig genom natten.

Snigel

Ikväll ska jag ut på krogen. För första gången på 6 år ska jag ut på krogen som "snigel". Inte för att jag är öppen för förslag men jag kan flirta hur mycket jag vill. Om jag vill. Är någon ap-snygg kan jag med rent samvete berätta det. Kvällen blir en prövning men för min egen skull ska jag försöka ha kul. Jag har alla förutsättningar och det bästa sällskapet! Rapport kommer givetvis under morgondagen...

Kudden med dalmönster...

Den här kudden är det jag diskuterade i tidigare inlägg och jag har kommit på att jag tycker att den är snygg. Rektangulär i rätt soffa eller schäslong. Kanske är jag på väg upp på banan igen! ;-)

Bild: www.ikea.se

En av mina nära frågade i sin blogg om man kunde vakna upp pånyttfödd? Som en helt annan människa och knappt känna igen sig själv. Jag har svaret. Det kan man. Men troligtvis är det så att man hittat sig själv igen och den man varit den senaste tiden, är den man aldrig varit. Jag vaknade idag, inte pånyttfödd utan med en miniförkylning som vi hoppas stannar i det bebis-stadie, med hjälp av mina underbara Tylenol Severe Cold som jag inhandlade sist jag var i USA. Och nu till det centrala, mina relationer. Jag har nämligen uppmärksammat mig själv med att vara mycket öppen för bekantas omsorg och omtanke vilket gör att de relationerna givetvis fördjupats och vuxit. Samtidigt som jag nu kan stå emot begäret att berätta för min blivande exman att jag fortfarande älskar honom. nu har vi inte setts på några veckor. Får se hur det blir när vi står öga mot öga igen...

Grattis i förskott

Nu är jag snart förstahandskontrakterad på en mycket fin lägenhet väldigt nära mitt jobb. Jag skulle vilja säga att den är perfekt för mig. Stora ljusa ytor, allt nytt och fräscht, walk-in closet, stor balkong högst upp i huset. Min. Min alldeles egna. Det som förvirrar mig efter 6 år tillsammans med min blivande ex-man är att jag inte vet vad jag har för smak när det kommer till inredning. Om det jag tycker är snyggt är en kompromiss mellan vad han gillar och jag gillar. Eller om jag faktiskt gillar kudden med broderade dalblomster i den vita Ektorp soffan från IKEA? Men nu till saken, på måndag får ni gärna gratulera mig, för senaste då har jag signerat kontraktet!

Med så många eldflugor är jag lyckligt lottad...

Jag har några eldflugor som lyser upp i allt det svarta. Mina underbara systrar, dessa fantastiska tjejer som med eget bagage och svårigheter aldrig skulle tveka en sekund för mig. Min vän Anki som trots relativt kort vänskap alltid finns där med betryggande ord. Min vän Carro som säger att hon aldrig pratar om känslor men det hon säger är starkt och de skratt hon framkallar är förlösande. Min vän Martina som alltid på något sätt, trots frånvaro, förstått. Min vän Sandra, som trots att vi egentligen inte känner varandra osjälviskt lämnar ut sig för att hjälpa - och det gör hon! Tack till dessa starkt lysande eldflugor - någon gång ska jag återgälda det ni gett!

Styrka

Tänk på den person du känner mest kärlek för av alla, den du tror dig aldrig kunna leva utan, den som hjälper dig att andas. Föreställ dig nu att samma person försvinner ur ditt liv, med förklaringen att denne/a inte längre känner något för dig. Utom räddning. Föreställ dig att du samtidigt får beskedet att en älskad familjemedlem är dödligt sjuk. Utom räddning. Vad gör du? Hur mycket stryk tål ditt inre utan att du bryter ihop? Hur stark är du? Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, absolut inte. Men jag ber er reflektera över hur det skulle kännas? Ni hjälper mig otroligt och även om jag inte har förstått hur, så reser jag mig varje morgon, i väntan på vad som ska ske...

Dalgångar

Igår föll jag offer för det gröna-svarta monstret. Min blivande exman var inte ute på MSN som han "skulle". Fick ett sms från honom att han körde hem Jannika men snart skulle komma in och prata. När jag sedan konfronterade honom kände jag mig så löjlig och liten. Han svarade det självklara; han är gift med mig och det han fortfarande känner för mig hindrar honom för att träffa någon ny på mycket länge. Och så känner jag också. Men det är precis som om jag vill hitta anledningar till att bli arg på honom och testa honom. Men det tjänar jag ju inget på. Har lärt mig läxan!

Lägenhet?

Så imorgon ska jag på visning på en lägenhet på morgonen, men sen så ska jag också till en hyreslägenhet och kolla. Jag är mer sugen på hyreslägenheten, passar min situation och sinnesstämning bättre... Kanske kan jag även sälja bilen, då lägenheten ligger max 100 meter från jobbet! Men nu ska jag bara lista ut vilka nummer jag klottrat ner för att boka en titt på hyreslägenheten. Tänk om jag kan flytta in 1/10? Men vem ska hjälpa mig?

Rörd till tårar

Jag är så rörd av all er omtanke och kärlek, finns inte ord att beskriva min tacksamhet - bara tårar. Men bra tårar. Tack systrar, tack vänner, tack nära - ni betyder så mycket mer än ni vet!

Kan jag ha sån tur?

Tänk vad ett endaste litet telefonsamtal kan ändra känslan. - Jag ringer angående lägenhet på XXX-vägen, finns det någon ledig? - Ja, det finns lediga från första oktober. En 2:a på 70 kvadrat. Har du fast antällning? - Givetvis! - Och inga betalningsanmärkningar? - Givetvis inte... - Men ring mig imorgon så kan vi kolla på den om du vill? - Jag ringer!

"Stabilt..."

Man är inte helt rationell och minsta vardagssyssla kan utmana en mer än en mara i det stadie jag befinner mig just nu. Jag kan upptäcka mig själv stående, förvirrad, i badrummet när jag i själva verket skulle öppna skafferiet för att plocka fram pastan. Sitter jag i bilen och ska någonstans måste jag råfokusera på vart jag ska för att inte köra förbi och hitta mig själv någon helt annanstans. Så att åka till skattekontoret i Spånga för att folkbokföra sig i Sverige är som att bestiga det högsta av berg. Jag har kommit över det där stadiet när kattmaten på ICA framkallar tårar men jag har en sorg i kroppen som gör fysiskt ont varje minut, varje sekund. Vaken eller sovande. Spelar ingen roll. Men jag är lugn.

När han träffar någon ny...

Eftersom det känns så overkligt att vara intim med någon annan man efter så lång tid så hade jag inte riktigt reflekterat över frågan när en vän ställde den. Han undrade hur jag skulle reagera när min blivande exman träffar någon annan och hur kommer han att reagera när jag möter nästa prins? Känns alltför abstrakt.

Tillbaka till verkligheten

Nu har jag skickat mail till mitt personalkontor och meddelat att jag vill gå tillbaka i tjänst från första november. Känns bra. Känns som om jag har struktur. Det vill säga att jag har 40 dagar kvar att bara fokusera på mig och min egen läkning. Kanske tar jag en kryssning eller en sista minuten. Ska hinna ner till Småland för samkväm med de underbara systrarna, brodern och mysiga syskonbarnen och så blir det givetvis den stora utekvällen 25/10. Men det jag mest av allt vill göra är att bygga bo. Mitt eget näste. Min borg. Följ med mig på nedräkningen och delta gärna i den. Jag är "snigel" nu och öppen för nya intryck, tankar och aktiviteter!

Byråkrati

Så nu har jag tagit mig i kragen och kontaktat adressändring, försäkringskassan och skatteverket för att få reda på vad som krävs för att bli inskriven i Sverige igen. Min underbara syster Ella låter mig skriva mig hos henne, min fantastiska vän Anki låter mig bo hos henne tills jag hittat eget. Vad skulle jag göra utan er och varför ska det vara så krångligt att flytta från ett Eu-land till ett annat?

Ska jag?

Jag läste i senaste Hennes att de söker bloggare som ska skriva om relationer. Man kan anmäla sig via deras hemsida. De är öppna för förslag. Nyfiken. Tycker ni att jag ska? Eller vill du? http://www.tidningenhennes.se/blivarbloggare

Stadier av sorg

Många av mina vänner reagerar över hur jag hanterar den här separationen från mitt livs kärlek. De förstår inte hur jag kan vara så lugn. Hur jag kan läka så snabbt. Men sanningen är att det de ser, är det jag visar. Det de vet, är det de ser. Några av mina vänner har förklarat för mig vilka olika stadier jag kommer gå igenom, förnekelse, ilska, bearbetning och uppbyggnad. Men jag känner inte igen mig. Jag förnekar det inte - vet att det inte är vi och aldrig kommer att bli. Kan man bli förbannad på en känsla som tar slut - vem skyller man det på? Som vanligt trillar jag utanför mallen, men jag vill lugna alla er som visar kärlek för mig, att jag inte stänger in något. Jag bearbetar, gråter, skriver, pratar, går utanför dörren och ser fram emot saker. Min största utmaning just nu är jag måste skriva in mig i Sverige igen, bestämma när tjänstledigheten ska avbrytas och jag ska börja jobba. Gå till banken för att få löfte om att jag är betrodd och hitta mig ett hem för mig och mina underbara siameser. Men jag vet inte, ni som känner mig, ni som läser mig - vilket stadie är jag i? (Kan jag ha upptäckt ett nytt?)

Vilken insikt!

Efter en god natts sömn vaknar jag rofylld och har kommit till en insikt. Jag har varit livrädd för att inte vara behövd, för det är det är jag är. Såväl som i familjen, som på jobbet, som i mitt forna äktenskap. Men det finns någon som behöver mig mer än något annat just nu... Ingen tar hand om mig bättre än jag!